rmck.blo.gg/personligt

Dags att skriva igen, antar jag. Hade helt glömt att jag bloggar på engelska här men är alldeles för trött och svenskinställd för att anstränga mig just nu. Behöver bara skriva, bli kvitt lite tankar. Inga mörka, djupa, för en gångs skull, utan jag behöver bara prata med någon - utan att prata med någon.

 

Det var Taizémässa i kyrkan idag, innan UGH. Tystnaden var extra lång, och det var faktiskt riktigt skönt. Jag borde verkligen börja meditera. Ingen musik, ingen yoga, inget sånt. Bara hitta en helt tyst plats, och tänka på allt och ingenting. Det gjorde jag idag. Jag bad till och med en liten bön, fast jag vet att det inte lönar sig. Men det är liksom lättare att prata med sig själv om en låtsas att någon osynlig kraft lyssnar och att det är den som ligger bakom allt i livet. En känner sig mindre konstig då. Men är det verkligen mindre konstigt att ha en låtsaskompis som vuxen, än att reflektera tyst för sig själv? Nja.

 

 

Jag är ändå tacksam för allt kyrkan gjort för mig, även om jag börjat ta mer och mer avstånd från det religiösa i sig. Jag läser inte längre trosbekännelsen, hela överlåtelsebönen eller annat som jag känner att jag inte kan stå för - både av respekt för mig själv, och de andra. Jag vill inte hyckla. Välsignelsen däremot, tar jag gärna emot. Jag gör till och med korstecknet, trots att det påminner mig om likheterna med sekter när alla sitter där och gör samma monotona gest, exakt samtidigt, i tystnad.

   Nattvarden har jag inte tagit på gud vet (haha) hur länge.

Men, ja. Tacksam, som sagt. Jag har mött några av mina bästa vänner genom kyrkan. Rasmus. Emma, Ebba, Therese, Isak. För att inte tala om mina änglar, Love och Karin. Det gör lite ont i mig att jag aldrig berättat för dem hur mycket de gjort för mig, speciellt Karin. Jag minns att jag skrivit en text för ganska länge sen om änglar på jorden och att Karin är min. För det tror jag verkligen. Jag kommer fortfarande ihåg i Assisi när hon höll om mig och pratade med mig om relationen med mamma, efter att jag ifrågasatt att de valde mig som fadder. Barnsliga, omogna, jag. De gånger vi suttit ute i kapprummet i kyrkan och jag gråtit över Christopher, mamma, allt, i princip. Hon är fin, Karin. Och Love, världens finaste människa, världens bästa skatt. Jag är så glad över att hon väntar barn! Hon kommer seriöst att bli en otroligt bra mamma; jag tror aldrig att jag sett så mycket kärlek, respekt och ömhet i en människa.

   Alla resor jag gjort med kyrkan. I maj blir det min tredje Assisi-resa, i sommar åker jag till Taizé för andra gången. Wien i december förra året med världens finaste gäng - Johanna, Elsa och Lucas. Shit, vad bra jag mådde under den helgen. Vara borta från allt och alla och bara vara i en främmande stad med människor jag aldrig kommit riktigt nära. Jag är verkligen tacksam.

 

Och så reflektionerna. Oavsett om någon/något lyssnar eller ej, så tror jag att jag vuxit något oerhört som människa tack vare kyrkan och alla tysta "böner", andakter och lägerkvällar. Åtminstone så vill jag tro det - vem vet vem jag hade varit utan UGH, konfirmationer och alla dessa nya personer?

 

Jag måste ta tag i meditationen, jag tror jag skulle må bra av det.

 

 

Om 39 dagar är det sportlov, och då åker jag ner till Skåne. Själv. Jag ska pussa på Alice, prata med Diana (vi kom verkligen varandra så fruktansvärt nära under julhelgen! ♥), hälsa på mina fina brorsöner och koppla av. Koppla loss allt annat. Mamma, skolan.

 

Och så ska jag träffa Etti. Gonna get laid, äntligen, haha. Hur desperat får en bli?

 

 

Nej, men han verkar fin. På riktigt. Det är inget jag inbillar mig själv heller, som med Oliver som verkligen inte brydde sig. Etti verkar visserligen inte vara så intresserad av hela lära-känna-varandra-på-djupet-delen, men det kan faktiskt vara lika bra så. Jag vet inte om jag bara blir ett one night stand för honom eller om han kommer vilja mer, och just nu bryr jag mig inte. Det får bli vad det blir.

Han är fin, Etti. Mogen. Smartare humor, subtila hintar snarare än "hähä, ska du duscha utan mig? ;);)". Gosh, hahah. Himlar med ögonen bara jag skriver det, stackars små white boys.

 

 

Ja, tänk vad långt ett inlägg kan bli. Tur att ingen annan läser. Förlåt Framtids-Rebecka, men jag tänker jävligt mycket. Speciellt de kvällar då jag är lite extra trött och har haft en lång, tyst bön som gett plats åt eftertanke.

Håller jag på att bli utbränd? Gå in i väggen? Eller överdriver jag bara, som samhället ofta gör? De tankarna cirkulerar ofta i huvudet just nu. Jag har verkligen fullt upp hela, hela tiden - precis som jag vill ha det!

På måndagar och torsdagar jobbar jag (jag fick jobbet hos Carolina och Daniel, med barnen Elina och Elliot! Yay! Så jävla nervös inför imorgon dock, då jag ska hämta dem själv), tisdag kväll har jag lektion med Lotta, under onsdagar försöker jag ha ett socialt liv på UGH efter att ha gått i skolan till klockan halv fem och på fredagar är jag för trött för att göra någonting. Vissa söndagar träffar jag min och Rasmus konfirmandgrupp, så nu är jag verkligen näst intill helt fullbokad. Och snart börjar UF, som kommer att sluka ännu mer av min tid.

 

Och så bloggen, och YouTube. Det här ska ju bli mitt år! 2015 har börjat så jäkla bra, och så ska det fortsätta.

 

Men hur bra blir året egentligen om jag skulle gå in i väggen? Helt plötsligt bli överhettad och gå ner i power-down. Allt skulle raseras, och jag orkar verkligen inte gå igenom något sånt. 17 år och utbränd; nice.

   Å andra sidan tänker jag inte göra något åt situationen jag sitter i. Jag älskar att ha mycket att göra (eller älskar jag bara känslan av att känna mig behövd, att tillföra något till världen om än på ett mycket ytligt sätt?), och tänker inte varva ner bara för att jag kanske, någon gång i framtiden skulle kunna bli överansträngd och utmattad. Skulle en tänka så är det ju knappt lönt att göra någonting, och jag tänker inte låta mina betyg eller mitt nyförskaffade jobb lida bara för att jag ska ta det lugnt. Inget har ju hänt än. Och mina fritidsintressen och -aktiviteter måste jag ha kvar, annars går jag under. Det är ingen slump att jag haft typ 25 000 bloggar fram tills idag - jag måste få fota och skriva, måste få utlopp för min kreativitet. Jag saknar teatern.

 

Samtidigt vet jag hur extremt idiotiskt det är av mig att tänka så. Om nu varningsklockor ringer redan nu, varför tystar jag dem och fortsätter köra på i samma fart? Jo, för "inget har ju hänt än". Jävla idiot.

 

 

Jävla samhälle. Jävla samhälle och skolsystem som får mig att sätta mina betyg framför min hälsa - för vad är väl ett 100 % friskt psyke mot >C i alla ämnen? No one of us is completely sane ändå.

 

Är det ens rätt att blamea samhället? Jag kanske bara försöker skylla ifrån mig; pekar på ideal och osynliga krav (som egentligen kommer från mig själv) för att slippa ta hand om problemet själv och inse att felet ligger hos mig.

 

 

Jag vet inte. Jag borde sova. Vi får se om jag skriver lika långt nästa gång. Förlåt igen, Framtids-Rebecka. Haha.